elisheva.papper.fi

Idag publicerades min första insändare ever i Kyrkpressen. Bakgrunden är en debatt om yoga (Är det månne farligt?) som susat i Vasabladet i somras. Här kommer den modigaste texten jag skrivit på länge:

Vilseledande eller vackert?

Jag anmälde mig nyss till höstens yogakurs, så nu är varje tisdagskväll fram till jul bokad för vacker yogaträning. Det är just så jag vill ha det: yoga på tisdag och högmässa på söndag. Då mår jag bra.

Men artikeln om yoga i senaste Kp (25.8) berättar att yoga tydligen är ett problem, främst för att den har rötter i hinduismen. Det anses vara farligt att det utöver den fysiska träningen också finns en andlig dimension i yogan, en rädsla som verkar bygga på tanken att all annan andlighet än en specifik typ av kristen andlighet är av ondo. Att bara rakt av stämpla miljoner människors tro som onda andars hemvist känns för mig vidskepligt, för att inte tala om respektlöst.

Jag tycker om att det finns en potentiell andlig dimension i yogan. Vi är fria att ta till oss vad vi vill av yogan, för en handling är vad vi själva lägger in i den. Om en solhälsning för dig handlar om att tacka Gud för att han varje morgon låter solen stiga upp, så är det just det och inget annat som sker när du gör solhälsningar – ett ordlöst tack. Om solhälsningar däremot för dig handlar om att varsamt mjuka upp och förlänga din ryggrad så är det just
det som händer – en skön stretchning. Det går inte att be till någon av hinduismens gudsbilder ”i misstag”.

Ett yogapass är en timme utan telefon och en timme att vara vän med den fina kropp Gud gett dig. Yoga är inte vilseledande, det är vackert.

Bild härifrån.

PS. Kolla in Patrik Hagmans kolumn om yogadebatten!

Jag spottar sällan i glaset. Jag blir glad av en flaska vin i gåva och jag tycker om att bjuda vänner på öl nu som då. Jag är inte nykterist, och det känns som att det är just här som avgrunden mellan tanke och handling växt sig allra störst hos mig.

Jag läste Claras inlägg om nykterism 2009 och nickade instämmande. Samma nickar mötte Daniels kloka perspektiv i mars 2011. Jag håller med. Jag tänker amen, syster! Preach it, brother! Jag har till och med undervisat konfirmander om detta. Sagt att människor mår skit av alkohol, och att många kristna därför helt låter bli att dricka. För att vara solidariska. För att inte understöda något som verkligen är en folksjukdom i vårt land. För droppe blir pöl blir översvämning så sabla snabbt. Och får förödande konsekvenser.

Varför kan jag då inte bara leva som jag lär? Varför ska det vara så svårt att ge upp det där vinet, den där ölen?

Det verkar handla om image. Som kristen är jag en udda fågel i ett samhälle där den normala utgångspunkten muka är ateism/agnosticism/ei vois vähempää kiinnostaa. Som teolog blir det än värre. Det finns så många förutfattade meningar om hur en kristen ska vara, och det är sällan som dessa meningar är smickrande. Människor förväntar sig att jag ska ha vissa värderingar, en viss klädstil och vissa ideal. Ni vet nog vad jag menar, lite världsfrånvänd och beige. Att hela tiden mötas av förväntningar på hur jag ska vara, hur ofantligt onormal jag bara måste vara som kristen, har gjort att jag skapat mig denna behändiga normalitetsmarkör.

När jag dricker handlar det om ett enkelt sätt att visa åt min omgivning att jo, det går nog att prata med mig också, fastän jag är något så udda som kristen. Att miljarder människor varit kristna sedan år 30 gör det tydligen inte mera normalt att bära det där korset kring halsen. Jag beställer en öl och ropar hej jag är också normal!

Att dricka alkohol är inte en helt usel normalitetsmarkör, annars hade jag inte accepterat den så här länge. Den har gett mig många bra samtal på sitzer, krogrundor och hemmafester. Att en prästkandidat hänger på krogen med stopet i högsta hugg sänker för många tröskeln att snacka livskriser, kyrka, tro och Jesus, har jag märkt. Man kan också se det här som en baksida med att vara offentligt kristen; alla människor som på småtimmarna vill prata om sin gudsrelation och sina trauman i sluddrande ordalag kan bli rätt krävande i längden. Och visst, jag tror nog att alla teologer hellre går igenom så svåra saker med en nykter person -de sakerna är för viktiga för att sluddras bort- men ändå tänker jag att sådana fyllesamtal sänker tröskeln till att någon gång också behandla de svåra sakerna i nyktert tillstånd, med en (nykter) själavårdare.

Så min normalitetsmarkör kan skapa rum för goda samtal. Men jag ogillar att det ska vara så. Jag ogillar den här klyftan mellan tanke och handling, och jag ogillar att alkohol överhuvudtaget har blivit en normalitetsmarkör. För hallå, alkoholkulturen i vårt land är långt ifrån normal, snarare liknar den en masspsykos.

Så vad ska jag göra? Tre alternativ dyker upp: 1) fortsätta som förut, 2) hitta vettigare normalitetsmarkörer, 3) inse att ordet normal är den fulaste av svordomar, och därmed sluta sträva efter att vara det.

Ska vi ta en röstning?

Det var ju fyndigt.