Loppisbloggen får fortsättning! Tjoho!


En dagens.
Eller.
Nej.
En helgens.
Allt förutom strumppisarna är loppisfyndade.


Detaljer. Min Hellsongs-pins kan skryta med att ha överlevt inte bara en,
utan två turer i tvättmaskinen.
Och pärlhalsbandet är så mycket loppis det bara kan bli.


Jag köpte en tröja på båt'n. En rea-grej, annat går inte. Den påminner om en klänning som jag och min syster ägde i tiderna, när vi var små och hade fjunigt hår och var elaka med varandra.


Och här är presenten jag fick av mamma. Helgon-örhängen!
En rellis-tönt är en rellis-tönt är en rellis-tönt..


Jag fick den här klänningen av syster L. Hon håller helt tydligt på att förvandlas till syster E ("Ai tykkäätkö sä siitä? No kyllä sä voit saada sen."). Vet inte riktigt hur jag ska använda den ännu. Kanske den handlar om vår och tights och läderjacka.


Jag tror helgon-örhängena får hänga med.

Vi åkte alltså båt. Inte den vi skulle med, för den satt fast i isen. Inte heller med en annan, fastän vi bilköade till den i två evigheter. Men med båt nummer tre fick vi åka, fast den anlände till Stockholm 12 timmar senare än beräknat.
Så det blev inget körande till Oslo och bevittnande av systerdotters dop. Lite kallt. Men det blev många gratis bufféer och ett längre impulsbesök hos syster i stockholm. På något sätt blev båtresan helt jätterolig, trots motgångarna.



Vi fick hytt med fönster! En tvåpersoners. Vi var fyra. Jag sov på golvet.


Hytten blev så vacker när kvällssolen ryckte in.
Något av det bästa som finns är att läsa serietidningar i kvällslugn.


Jag läste till tent på en soffa med spegel ovanför.


Och mellan varven busade jag med Lilla E, en sprallig kille som inte alls
är så blyg för kameran som man skulle tro på basen av den här bilden.


Mhm. Båtfrukostar. To die for.


När vi äntligen kom i land mötte vi min fina syster L
på ett café som ritade hjärtan i kaffekopparna.


Sen kollade vi in Gamla stan. Lillkillen somnade på min pappas rygg
och resten av oss lät helt oförskämt mamma bjuda oss på presenter.
Jag visar min present i nästa inlägg.


Vi kikade in i olika roliga butiker. Fast den här gick vi bara helt kallt förbi.
Ingen av oss var intresserad av färgglada djurlampor.


Jag bestämde mig för att jag också skulle göra såhär om
jag hade behov av att täcka för en glasdörr.


Sen blev jag nästan rojalist.


Här är vi färdiga med gamla stan och styr stegen mot kungliga slottet, där man inte fick ta bilder. Men det var stort och allt var täckt med guld och krusiduller.
Mamma stortrivdes.


Sen körde vi till Bålsta, där min syster studerar vid en liten skola med härlig mat och fina utrymmen. Och många informationsskyltar. Vi övernattade i hennes roliga lägenhet och tog massor av roliga bilder.


That's it.
En totalt oanad helg.

Jag har varit på språng.
På en resa som skulle till Oslo men hindrades av ismassorna och landade i Stockholm.
Bilder kommer kanske snart.

Men nu gör jag viktiga saker:
städar och lyssnar på
Radio Pleppo.

Ba-na-na-naaan!

Jag har så himla svårt att välja.

Ska jag gå med i
Vi som stöder pälsnäringen
eller
Turkistarhaus historiaan
?

Jag har betraktat andra bloggares underbart häftiga kollage. Och tänkt: "jag vill också".
Men jag förstod inte att det faktiskt kräver talang och skicklighet.
På kollagefronten saknar jag helt tydligt dessa,
för efter en timmes idogt petande är detta vad jag åstadkommit.
Lite pinsamt.

När jag började bildsöka fjädrar gick insikten om min egen otillräcklighet sakta upp för mig.

Eftersom jag har börjat rota i mitt kreativa minne på sistone
så började jag fundera på en workshop jag deltog i för länge sen.
Den hette Do Redo.
Den fixades av två kvinns som just hade gett ut en bok:



På workshopen slaktade vi gamla ylletröjor och gjorde häftiga ting av dem.



Eftersom jag började fundera på detta roliga, så
googlade jag projektet (givetvis).
Och gissa vad jag hittade!

Detta:

En liten Liisa. Med rock-hår och noll tankar på teologi men hundra tankar på framtid.
Oj vad tuff hon var.

Jag skrev en dikt idag!
En riktig en,
inte bara ett avhugget dagboksinlägg.
Vågar inte visa den åt nån nånsin alls.
Men nu vet ni att den finns.

Således har jag underhållit mig själv ikväll, och plirat film på min läppäre.
Sylvia
med Gwyneth Paltrow och Daniel Craig
om Sylvia Plath.
Om hur man så gärna vill älska
men att det är lättare att låta bli.

Här är en av hennes mest kända dikter, läst av henne själv.

Detta smäckra, vackra, eleganta
har jag försökt låta bli att tänka på.
Jag har för mig själv upprepat att 60 elefanter är för mycket
en studerande kan inte sätta såna summor på ett par sköna byxor som antagligen börjar hänga konstigt efter första tvätten.
Men ändå.
Åh.
Med en blommig grej dit under.

I stället styr jag stegen till sampopankki.com
som även den säger nejnejnej.

Ack.